Verkligheten just i kväll.

Detta är ett högst personligt blogginlägg och är du inte intresserad av att läsa så finns det ett litet kryss i en röd ruta uppe till höger, tryck där!

I dag har jag haft fullt upp, en hel del att göra och till det en del strul. En ganska vanlig dag skulle man kunna säga 🙂
Det är först nu framåt kvällen som tankarna hinner i kapp mig och med risk för att vara allt för personlig så måste jag säga att kvällar som denna är extra jobbiga.
Jag känner mig ensam och övergiven trots att jag själv tackat nej till att umgås med mina fina partikamrater. Jag kan inte släppa de negativa och sorgliga tankarna för att fokusera på det jag borde. Den 15/5 kommer för alltid att vara en sorgens dag för oss. Vi tvingades för ett år sedan att fatta beslut om att avliva vår älskade hund som var sjuk och det jobbigaste är att inte vara hemma med min dotter när jag vet att hon är ledsen. Att veta att hon just nu ligger i sin säng och kämpar mot tårarna utan att jag kan krama om henne svider i mitt hjärta.

Samtidigt så blir jag irriterad på mig själv över mina känslor. Jag har ju all möjlighet att krama henne i morgon, jag är ju lyckligt lottad. Jag blir irriterad därför att jag sitter här i min självömkan medan jag inte i min vildaste fantasi kan sätta mig in i hur min syster och hennes familj mår över att behöva sörja sin lilla ängel som aldrig ens fick en chans till livet. Jag kan se honom framför mig insvept i en fin filt. Jag kan höra gråten, känna hur jag själv kämpade med att ens kunna andas. Jag minns att jag blev arg när prästen sade att gud är med oss, hur tusan kunde han då göra så tänkte jag. Om jag så väl kan minnas och om jag så väl kan komma ihåg smärtan, hur mår då min syster med familj?
Min irritation över mina känslor grundar sig i att jag på något konstigt sätt inte ger mig själv någon rätt att vara ledsen, det känns själviskt på ett sätt som är svårt att förklara. Hur kan jag sitta här och känna mig ensam och tycka synd om mig själv när min syster och hennes familj så här på årsdagen måste vara helt förstörda än en gång?
Denna blogg är till för att beskriva verkligheten med riksdagsarbetet och verkligheten är att det stundtals är lite extra motigt att inte vara omgiven av sin familj, att inte kunna finnas till hands och att inte ha någon att krama om.

Detta är verkligen verklighetens röst som har talat 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s